Jazzhoppan

Idag är jag  sjukt trött.
Jag ville inget hellre än stanna kvar i sängen när klockan ringde. Försökte till och med känna efter om det var så att jag kanske hade en anledningg att stanna hemma. Typ migrän eller nåt.
Men nä så var det inte, migrän är i och för sig inget roligt att ha. Jag släpade mig upp ur sängen, hoppade över duschen och gick rakt på frukosten. Den tog väldigt långt tid att få i sig och när den till slut var uppäten var det dags att åka till jobbet.

Är det meningen att det ska vara så här?
Sova, gå upp, frukost, gå till jobbet, jobba, gå hem från jobbet, träna, äta middag, sova, gå upp...
Varje dag!?

Är det inte helg snart?

Hopp.
Jag hoppas, hoppas, hoppas.
Denna gång kanske det funkar. Jag vill ju så gärna att det ska funka. Jag vill.
Grejen är ju den att jag får inte tänka på det för mycket. För då funkar det inte.
Hoppet alltså.

MySpace när det är som bäst:


"my dear ,

I am soma i look in your eyes,and i saw some lovely look that gladens my heart that i can found my chance in you...i will like to tell you that no noble mistress, this fresh morning with me when you are by at night i do beseech you chiefly that i might set it in my prayers.pls what is your name? "



Från min mailbox på MySpace...
Oh my god...

Jag ser ljuset i tunneln. Ett tag var det tungt. Typ i två timmar...
Arbetsbördan blev för stor och jag fick väldigt svårt att sortera och prioritera. Jag var tvungen att ta mig ut och gå en sväng. Rensa hjärnan lite.

Oerhört läskigt när det blir kortslutning sådär. Jag är ganska stresstålig i många situationer men i det här fallet blev det för mycket.
Jag tror att jag har svårt att sortera saker när det handlar om grejer som jag inte har förstått fullt ut. Speciellt om det handlar om tekniska saker. Jag måste få testa själv eller ha någon som förklarar för mig på en väldigt låg nivå.
Ja, jag vet. Jag är lite trög ibland.

Kanske är det för att jag har ett välutvecklat fysiskt minne, muskelminnet, det får liksom inte plats med mera saker på mitt minneskort. Det måste i allafall få processas väldigt långsamt.

När jag kommer hem idag är det dags att ta hand nästa arbetsbörda som ska vara klart tills på onsdag. Fast det är en mycket mera angenäm uppgift. Då ska jag göra något som är bra på.
Äntligen.

 

Solen är här! Jag blir så glad!
Det är nästan skamligt att sitta kvar på jobbet en sån här dag.
Kanske går lite tidigare idag. Sätta sig i solen och dricka öl. Aahh.

Trevlig helg.

Jag ville bara kommentera mitt tidigare inlägg.
Det lät värre än vad det faktiskt var.
Även jag har svarta dagar. De är visserligen lätträknade men ändå.
Livet går vidare och tur är väl det.

Kaffedax.

Läste i tidningen idag att den cyklist hade blivit dödad av en lastbil igår på Vasagatan i Stockholm.
Chauffören hade tydligen inte sett henne när han  svängde...

Jag cyklar där varje dag.
Ingen rolig gatan att färdas på som cyklist.

Jag hade tänkt cykla augusti ut men nu känns det som om att jag ska åka tunnelbana resten av månaden.

Enligt ett ganska oseriöst personlighetstest som jag gjorde för inte alls så länge sedan, skulle jag vara en ordningsam person. Planerar och tänker igenom mina beslut. När jag visade testet för några kollegor så sa de; det är ju precis du!
Jag har under ganska lång tid sett mig själv som en ganska slarvig person. Både när det gäller hur jag håller ordning på saker och framförallt mig själv. Min mamma  gnällde alltid på att jag hade det så stökigt omkring mig när jag var mindre. I mitt rum, i min garderob, på skrivbordet...

På senare år har jag kommit fram till att det är ju helt fel. I varje lägenhet som jag har bott i, det har blivit några under åren, har jag varit tvungen att ha koll. Det går inte i längden att ha stökigt i en etta på 25 kvm. Nu när jag bor i en lägenhet på 80 kvm försöker jag fortfarande att ha ordning och reda, även om det är svårare. Det är på något sätt att ju större jag har desto stökigare blir det...

När det gäller min livssituation känns det som om att jag för första gången har full koll på mig själv och min tillvaro. Inte nåt kontrollfreak utan lagom koll. Jag kan ta att allt inte går som jag hade tänkt mig.
Skulle jag ha en stressig period så försöker jag få ner mina "att göra-grejer" i form av listor. Jag älskar mina listor, skulle inte klara mig utan dem.
Däremot är jag ingen rutinmänniska konstigt nog.
Gör inte allt i exakt samma ordning varje morgon. Ibland blir det dusch först, ibland frukost. Beror på mitt humör och oftast om jag är hungrig eller inte.
Däremot gillar jag att komma hem till ett någorlunda välstädat hem. Innan jag reser bort för en längre tid eller ibland till och med innan jobbet, bäddar jag sängen, diskar undan och ställer saker på sin plats (de vandrar ju iväg ibland).

Så ok, jag kapitulerar.
Jag är en ordningsam person.

Vaknade upp idag som vanligt trött, morgontrött som jag är, men med ett stort leende på läpparna, Mannen låg ju bredvid mig.

Jag har haft en bra helg, trots att lördagen gick åt att bara sova så blev avslutningen mycket bra. Mannen och jag var och hälsade på ett par kompisar som har landställe i Stockholms skärgård. Solen sken, drack kaffe på trappan och filosoferade.
Det kan inte bli bättre.

Söndagens utflykt får vara starten på min vecka denna vecka.
Mycket bättre än måndagar, ogillar måndagar.

Ser ut att bli en bra dag.
Underbart.

Jag har ett MySpacekonto.
Än så länge har jag inte nog inte fattat alla finesser med kontot förutom att jag träffar en del gamla kompisar genom andra kompisar. Det är iofs trevligt. 
Men ibland dyker det upp ibland konstiga inbjudningar och meddelande.
Det är väl sånt man får ta kan jag tro. Men här är ett av de konstigaste:

Hello
My name is eyup
i want you just friend
are you meet me?


Vad vill han???

Jag väntar.
Jag väntar på något. Men jag vet inte på vad.
Kanske på att något nytt ska hända i mitt liv.

Jag lever visserligen på alla sommarens intryck och upplevelser och det känns som om jag kan utvinna energi från dessa hela hösten.
Men ändå väntar jag.
På något eller någon. Jag kan inte komma på vad det är. Konstigt.

Jag återkommer om jag kommer på nåt.

Med blandade känslor bär det av till släktingar på Västgötaslätten i helgen för kräftfiske och tillhörande kräftskiva.
Blandade känslor för att jag gillar släkten på pappas sida jättemycket men jag har aldrig förstått hypen med kräftor. Det drälls, sörplas och skalas. Det smakar oftast dy och salt och jag blir ju aldrig mätt.
Jag gillar inte sån mat. Jag gillar inte sillen på midsommar heller. Å inte julskinkan.

Jag tog upp det här med julskinkan och annan julmat med min mamma någongång inför den stundande helgen. Jag lämnade ett förslag på annan mat som vi kunde äta eftersom jag inte är så förtjust i julmat och att det kunde väl vara kul att pröva något nytt.
Min mamma tittade på mig med sin ljusbruna ögon som just då sprakade till i svart.
På julen äter man julmat INTE pasta!

Nähä. Inte det nej. Dumt förslag.

När jag talar om att jag inte gillar sån här typ av mat, kräftor, skinka osv. tittar folk konstigt på mig, precis som mamma. Som om jag hade lepra eller nåt. Hur kan du inte gilla julskinka, det som är så gott!

Så jag sitter snällt och petar i mig julskinka, rödbetssallad, janssons och prinskorvar.

Får väl äta kräftor då. I allafall en. Jag kommer ju faktiskt att fiska upp dem själv i natt.
Tur att det finns ost och knäckebröd. Och öl.