Med livet som insats
Jag älskar min cykel.
Efter att ha varit utan i tio år, är jag sedan två tillbaka stolt ägare till en mycket stilig cykel.
Den är röd, har växlar och tar mig väldigt smidigt från punkt a till punkt b. Just nu misstänker jag dock att min cykel har tappat luft. Punka. Apjobbigt.
Att cykla i Stockholm är inte helt riskfritt. Cykelbanor finns det nästan överallt, skönt. Men att bege sig ut varje morgon är onekligen förenat med livsfara. Jag tycker att jag sköter mig hyffsat i trafiken som cyklist. Jag "blinkar" när jag ska svänga dvs slänger ut armen åt det håll jag ska svänga, följer trafikljusen, lägger mig i rätt fil. Med andra ord ser till att bilister och andra ser mig på min röda cykel iförd min blåa hjälm. Jo, jag använder hjälm.
Mina tjugo minuter som det tar att cykla till/från jobbet en fantastisk resa. Det är alltid något som händer. Oftast är det fotgängare som har irrat sig ut i cykelbanan. Då plingar jag på dem och det jag får tillbaka är en ilsken min och ibland en kommentar som idag; jag GÅR här! Jaha, å jag svarar jag CYKLAR här! Jävla kärring!
Pah! Vad f-an! Jag, kärring? Visserligen 30+ men någon måtta får det vara! Grrr.
En kort stund därefter höll jag på att bli prejad av en SL-buss. Hallåå. What's up? Syns jag eller?!
Får väl ha en sån där vimpel som ungar har på sina cyklar. Lite nördvarning men ändå.
Ja jo, jag kom hem sen. Utan skrubbsår.
Efter att ha varit utan i tio år, är jag sedan två tillbaka stolt ägare till en mycket stilig cykel.
Den är röd, har växlar och tar mig väldigt smidigt från punkt a till punkt b. Just nu misstänker jag dock att min cykel har tappat luft. Punka. Apjobbigt.
Att cykla i Stockholm är inte helt riskfritt. Cykelbanor finns det nästan överallt, skönt. Men att bege sig ut varje morgon är onekligen förenat med livsfara. Jag tycker att jag sköter mig hyffsat i trafiken som cyklist. Jag "blinkar" när jag ska svänga dvs slänger ut armen åt det håll jag ska svänga, följer trafikljusen, lägger mig i rätt fil. Med andra ord ser till att bilister och andra ser mig på min röda cykel iförd min blåa hjälm. Jo, jag använder hjälm.
Mina tjugo minuter som det tar att cykla till/från jobbet en fantastisk resa. Det är alltid något som händer. Oftast är det fotgängare som har irrat sig ut i cykelbanan. Då plingar jag på dem och det jag får tillbaka är en ilsken min och ibland en kommentar som idag; jag GÅR här! Jaha, å jag svarar jag CYKLAR här! Jävla kärring!
Pah! Vad f-an! Jag, kärring? Visserligen 30+ men någon måtta får det vara! Grrr.
En kort stund därefter höll jag på att bli prejad av en SL-buss. Hallåå. What's up? Syns jag eller?!
Får väl ha en sån där vimpel som ungar har på sina cyklar. Lite nördvarning men ändå.
Ja jo, jag kom hem sen. Utan skrubbsår.
