Jazzhoppan

Curriculum vitae.
Levnadsteckning, livslopp, levandsbana.

De gånger som jag har skrivit mitt cv eller har uppdaterat det, har det alltid slagit mig att; blev den inte mer än så här? Har jag inte gjort något annat än det här?
Tragiskt.

Man kan ju se det på olika sätt. Antingen påvisar det att jag är ganska ung, har inte jobbat eller studerat så mycket eller så är jag väldigt dålig på att skriva om mig själv.

Jag har svårt att beskriva mig själv och ge detaljerade uppgifter vad jag har jobbat med och vad jag är bra på och framförallt, varför ska just jag har det här jobbet?
Det är tur att jag få lite hjälp annars hade jag inte klarat att skriva en bra cv som låter bra, ser bra ut och dessutom som är trovärdigt. Man vill ju inte att fasaden ska rasa efter två månaders anställning.

Det är verkligen ett heltidsjobb att söka jobb. Puh. Tur att det är fredag.
Nu tar jag lunch.

Läs även andra bloggares åsikter om söka jobb, cv, meritföreteckning, utbildning

Min att göra-lista följer efter mig hela tiden. Överallt. Den påminner mig ständigt om saker som jag måste, borde eller skulle vilja göra. Punkt efter punkt att lagts till och listan har blivit väldigt lång. Det har varit svårt att bocka av något från den. Den största anledningen har varit bristande motivation. Avsaknad av lust.

Idag har en av punkterna strukits från listan och jag känner mig mycket bättre till mods. 
Jag har också bestämt mig att all denna väntan får nu vara över. Jag orkar inte mera. Nu är det slut och jag vill gå vidare. Gå vidare och tänka om. Tänka bättre och nytt.
Äntligen.


Läs även andra bloggares åsikter om att göra-lista, börja om, frisk luft,

 "du är som strösslet på en glass, du är det roliga i hasch"

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Gustafsson, Melodifestivalen

Jag hoppas, hoppas och hoppas.
Jag hoppas innerligen att det funkar.
Då skulle det bli ett litet glädjeskutt. Skutt skutt.

Nä jag säger inget så har jag ingenting sagt.
Och jag tänker inte hoppa.
Än.
Men hoppas kan man ju alltid göra.

Läs även andra bloggares åsikter om tro, hopp

Jag hade hoppats på sol idag också, den försvann men det gör inget. Det kommer att bli en bra dag idag i allafall. Det blir en promenad i Hagaparken idag också.

Jag har precis ätit en kanonfrukost, ja eller kanske snarare brunch med tanke på tiden. Jag lyxade till det med flingor (brukar annars äta axas musli med dinkel), juice, äggröra och så gjorde jag världens godaste smoothie!
Hallon, blåbär, yogurt med vanlij, lite honung och lite krossat linfrö. Otroligt god!

Det kommer definitivt bli en bra dag.
Idag kommer min älskade hem. Trodde inte man kunde sakna någon som bara har varit borta i fem dagar.

Läs även andra bloggares åsikter om sköna dagar, smoothie, saknad

Jag träffade en gammal vän igår och det var ett tag sedan vi hade setts och det kändes som om vi hade mycket att ta igen. Vi drack kaffe och pratade och pratade. Våra samtal börjar nästan alltid med att vi pratar av oss, om vad som har hänt sedan sist och sedan glider vi så småningom in på de stora samtalen. Samtalen om livet, döden och det som finns i mellan.
Jag har förstått att det har varit något som har bekymrat A under en tid men jag har av någon anledning inte vågat fråga.Vi pratade om våra bekanta och vänner som nu nästan hela bunten är antingen gifta, har barn eller väntar barn. Min vän är sedan något år tillbaka också gift och vi tillhör den lilla skaran som ännu inte har några barn.

Hon berättade att hon hade träffat K för ett tag sedan och vår gemensamma vän berättade att hon var gravid och skulle få barn i sommar. A sa att hon hade misstänkt det ett tag men sådant vill man ju inte fråga om.
A berättade också att hon kände sig väldigt svartsjuk på K.
A och hennes man har försökt att skaffa barn under en längre tid men utan att lyckats och kände hon sig oerhört provocerad av allt som har med barn att göra. Hon blir illa till mods när hon ser barnvagnar på stan eller tjejer med stora magar. Det gjorde henne nästa mest upprörd var över sina egna känslor, att hon var svartsjuk på sin vän och inte kunde visa sann glädje åt hennes besked. Hon kände sig som en mycket dålig vän. Man vill ju inte missunnna andra människor glädje och lycka.
A:s släkt och familj har kommit med kommentarer som; "borde inte ni skaffa en större lägenhet, det kommer ni ju att behöva..." eller " det blir ju annorlunda sedan när ni har barn". Kommentarerna från bekanta har varit; åhh att ni inte också skaffar en liten, det är ju sååååååååå mysigt".

A grät och sa genom tårarna att hon ville bara ställa sig upp och skrika till alla; MEN vi försöker ju men det går inte så bra!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne, det kändes svårt att trösta. För att prata om sådana privata saker krävs det mod och jag beundrar henne för att hon vågade berätta för mig.

Jag blev otroligt upprörd över kommentarerna, kan inte folk sköta sitt!??
En del tror att det är bara att beställa barn hur som helst. Tyvärr tror jag ofta att folk hasplar ur sig sådant utan att tänka sig för. Jag tror inte folk förstår att sådana kommentarer sårar.

Barn kommer till världen när det är dags. Vi kan inte styra så mycket över det och jag kan förstå att det känns orättvist,varför kan inte jag när alla andra kan?

Snälla människor, tänk er för innan ni säger något nästa gång. Ni har ingen aning om vad som pågår.

Så till min vän, jag finns här om du vill prata. Igen. När som helst.


Läs även andra bloggares åsikter om vänner, barn, tid

Just nu snurrar två av mina favoritlåtar non stop i min mp3-spelare.
"Dont stop the music" med Rihanna och "With every heartbeat" med Robyn.
När jag hör någon av dessa låtar vill jag bara dansa omkring!
Jag önskar att jag hade fått höra Robyn live när hon spelade i NY, vilken grej... Mäktigt.



Läs även andra bloggares åsikter om Robyn, Kleerup, Rihanna, mp3, dansa

Jag känner att det kommer närmare och närmare.
Jag börjar se ljuset i tunneln men jag är inte riktigt framme ännu. Jag vänder och vrider på mina funderingar.
Väger för och emot. Beslut ska fattas och väntan är snart över.
Hoppas jag.


Läs även andra bloggares åsikter om väntan, beslut, beslutsångest

Det finns bra musikaler och det finns mindre bra musikaler.

Footloose tillhör en av de sämre när det gäller handling och manus men den innehåller några fantastiska låtar som fick mig att försvinna en så där 25 år tillbaka i tiden. På Intiman ikväll spottade ensemblen ur sig den ena hiten efter den andra med en otrolig energi! Rollspelet var ok med väldigt utmejslade tjej- och killroller. Klichéartad, absolut. Tjejerna är gulliga och lite fåniga och killarna försöker vara macho och dansar i bar överkropp.
Just ikväll funkade det på mig.  Jag dansade hela vägen hem.

Här är originalet från 1985.

Läs även andra bloggares åsikter om Footloose, Måns Zelmerlöv, Bonnie Tyler, musikal

Ett återkommande tema i mitt liv just nu.

A-kassan.

Detta fantastiska ställe.
Kan ni tänka er, om ett par dagar kommer min första utbetalning.
För att förstå hur de räknar ut ersättning måste man nog vara raketforskare. Jag fattade ingenting av min utbetalningsplan. Procentsatser, karensdagar i en salig blandning.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med alla pengar som kommer. Hela 1700 kronor, det räcker ju nästan till hyran...
Toppen.


Läs även andra bloggares åsikter om a-kassan, utbetalning, rik

Efter ett tag blir det själva beslutet som är viktigt. Att komma fram till något oavsett vad det handlar om.

Just nu flyter allting lite så där uppe på. Jag tänker att om jag om jag bara gör så här eller det här händer så ordnar sig allting. Men så är det ju inte. Allting ordnar sig-tänket funkar ett tag men det känns som allting rinner mig hur händerna. Och jag är förvånad. Jag är förvånad över mig själv.

Jag måste sluta vänta.

Knyta ihop säcken.
Samla ihop mig.


Så får det bli.


Läs även andra bloggares åsikter om vänta, beslut, knyta ihop säcken

Utan att kunna styra över det är jag på väg in i en ny fas i mitt liv och jag vet inte om jag gillar det.
Det känns lite vemodigt och jag är inte riktigt beredd att ta steget fullt ut. Min omvärld är redan där men inte jag och det känns som om jag står ensam kvar på perrongen och tåget har börjat rulla och försvinner snart bort.

När kommer mitt tåg?

Läs även andra bloggares åsikter om livet, faser, perioder

Man får akta sig för vad man önskar sig. Har man tur, slår de in...

Jag har på senaste tiden önskat mig en ny kyl och frys. En märklig önskning kan man tycka.
När det gäller kylen så är den alldeles för stor (trodde aldrig att en kylskåp kunde vara för stort) och frysen bränner sönder all mat och häromdagen när jag frostade av den (det var ett mindre isberg där inne) hittade jag ett hål rakt in i plasten. There you go. Jag har sagt ett tag nu att vi borde säga till om en ny frys men grejen är den att frysen tillhör inte lägenheten. Den fick min man köpa när han flyttade in för snart 9 år sedan av den förre hyresgästen. Tantaloan (tack Anna för det uttrycket) som bodde här innan hade ställt in sin frys som hon hade haft på landet i gud vet hur många år. Innan dess fanns det ingen frys alls, hon tyckte inte att hon behövde det dessutom skulle hennes hyra har höjts med hela 50 kr per månad... Så vi lilla frys "finns" inte egentligen.
Vi bor en trea på över 80 kvm och har ingen frys.

Idag när min man kom hem och skulle ställa i alla varor han hade köpt tyckte han att det var märkligt att det kom värme ur kylen... Den hade pajat... Vet ni hur illa det luktar i en varm kyl?? Jo skit illa!!
Nu hoppas jag att vi får både en ny kyl och en ny frys innan helgen.

För nu hänger allt som gick att rädda i en Ica-kasse utanför vårt vardagsrumsfönster.


Läs även andra bloggares åsikter om kyl och frys, isberg, odör, hyresrätt

Alla hjärtans dag.

Den ska tydligen firas tycker i allafall butikerna. De vill gärna sälja på mig hjärtan, gosenallar och rosor.
Konstigt.

Alla har vi ett hjärta så för mig är alla dagar alla hjärtans dag.

Tänk på ditt hjärta, du har bara ett. Och ett liv.
Så ge lite kärlek idag till dina nära och kära. Vänner och bekanta. Kollegor och grannar.

Kärlek till er alla!

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, hjärta, kontemplation

Magnus Uggla har slutat blogga.
Vem ska nu förgylla mina dagar?

Tur att Johan Rheborgs finns kvar.


Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Uggla, blogga, avslut, Johan Rheborg, guldkorn

En av anledningarna av att jag inte har varit med i någon a-kassa förut är att jag har inte tyckt mig behöva någon eftersom jag alltid ha jobbat, läs; klarat mig själv. Men för ett och ett halvt år sedan, i ett svagt ögonblick, gick jag med i a-kassan. Jag skulle börja plugga och tänkte att jag kanske någon i framtiden skulle behöva använda mig av pengar från staten. Nu började jag aldrig plugga utan hoppade på ett jobb med projektanställning, desto större anledning att fortsätta vara med. När min projektanställning avslutades delvis i december (jobbade efter det bara halvtid, nu är jag heltidsarbetsökande) var jag glad att jag hade gått med. Jag stämplade under fem veckor i somras men nu denna gång såg framtiden mer oviss ut. Nu skulle jag äntligen få användning av min medlemsavgift. På riktigt.

Men lika fort blev jag påminnd om den andra anledningen varför jag inte hade gått med i a-kassan tidigare.
Det är ju så förbannat krångligt!!!
Det är arbetsgivarintyg, kassakort och fan och hans moster som ska skickas iväg. Dessutom ska dessa skickas till två olika adresser och jag undrar om dessa två blanketter någonsin mötas igen. Så nu har jag fixat att kassankorten sköts på elektronisk väg.
Dessutom har jag lyckats bli avskriven från arbetsförmedlingen och därmed a-kassan, allt pga en jätteflummig handledare som jag träffade på innan nyår, hon visste nog inte riktigt vad hon gjorde. Hon var så flummig att jag missade att visa min uppenbarelse på arbetsförmedlingen igen inom en viss utsatt tid. Då mina vänner, blir man avskriven!
JA, jag veeeeeeeet att det ligger på mitt ansvar. Men ändå.
Så nu måste jag börja om. Mera pappersjobb. Jippi! Precis vad jag behöver...

Dessutom är a-kassans papper fortfarande i fel namn. De brydde sig tydligen inte om att ändra i samband med att jag ansökte om nytt arbetslöshetsunderstöd (jo det heter så) i december. På väldigt många ställen går namnbyte väldigt smidigt eftersom det sköts av Skatteverket men detta gäller tydligen inte a-kassan. Det hade jag räknat ut men jag hade ju hoppats att det skulle i allafall läsa min ansökan lite mera noga. Big mistake! Jag har precis skickat iväg ett vänligt men bestämt mail till dem och bad de ändra och påpekade att det skulle läsa ansökningarna lite bättre tills nästa gång.


Jag har kommit fram till en del slutsatser:

1. Det är ett heltidsjobb att söka jobb.
2. Det finns inga jobb som jag vill ha. Jag som hade världens bästa jobb, fa-an!
3. Helst ska man ha ett jobb under tiden man söker jobb eftersom a-kassans pengar kommer först efter tre månader pga av all pappershantering.
4. Eftersom det inte är troligt med ovanbstående punkt, gäller det att ha en ekonomisk buffert. Tack mamma och pappa för att ni har lärde mig att hushålla med min veckopeng för 20 år sedan...
5. A-kassan suger för oss som är korttidsarbetslösa (det finns ett jobb för mig någonstans därute), det är verkligen inte värt besväret.

Sa jag att jag fortfarande inte har fått några pengar för december?


Läs även andra bloggares åsikter om a-kassan, arbetslöshet, pappersjobb, snälla ge mig ett jobb!

Däckad. Utslagen. Nere för räkning.

Fy va det är tråkigt att vara sjuk.
Å det är vääääääääldigt längesen jag var så här sjuk.
Orkar inte ens blogga.

Tack gode gud för Alvedon.


Läs även andra bloggares åsikter om influensa, feber, smärtstillande

Jag är en glad, öppen, ärlig och spontan tjej i mina bästa år, shit det där lät ju nästan som en kontaktannons, hur som helst... och på bloggen inser jag att det finns en annan sida av mig.
Inte bättre eller sämre utan bara ny och annorlunda.

Vissa männsiskor delar aldrig med sig, varken av sig själva eller för den delen av andra.
Hur kommer det sig att man håller garden uppe? Vad är vi rädda för? Finns det hemligheter som ingen och då menar jag INGEN ska få veta? Jo jag vet... Men är det inte lite tråkigt att gå genom hela livet utan egentligen känna någon eller att någon känner mig? På riktigt?
Att leva tillsammans med någon, gift eller inte, har många fördelar, en av dem är just att hitta ett sätt att kunna dela. Dela med sig, vara generös, våga öppna sig. Visa sitt innersta. Dessutom har jag valt denna person (och mina vänner såklart) alldeles själv, ingen annan i mitt liv har jag valt själv.

Oavsett vad bloggande handlar om, inser jag nu att mitt eget bloggande har tagit en annan väg än vad jag hade tänkt från början. Jag hade inget syfte med bloggen när den startades mer än att ha ett klotterplank och testa om jag kunde lägga till en ny dimension av mina många olika uttryckssätt.

Jag väger mina ord tungt och visar endast ett axplock.
Hemlig eller inte hemlig blogg, det finns ju faktiskt någon som läser det jag skriver och döma av statistiken så är ni väldigt många... Några av er lämnar fotspår, andra inte...
Konstigt att det lilla jag skriver om gör att folk återkommer, dag ut och dag in. Känns ganska bra faktiskt.
Bokstäver som blir till ord som just du läser. Fantastiskt.

Allt jag gör eller säger och uttrycker betraktas, döms eller kommenteras. Fantastiskt men också läskigt.
Speciellt när det är envägskommunikation som det ofta blir i en blogg.
Jag delar gärna med mig av olika betraktelser och reflektioner från livet men mitt allra innersta, det får du inte.
Jag är villig att dela med mig av det personliga men det privata, får du bara in real life...

En nyfunnen vän sa till mig häromdagen, att livet är som att gå på lina, har du perfekt balans och står stilla kommer du till sist att trilla ner, du måste lära dig att parera för att komma framåt.

Balansgång?
Ja visst.

Så även på bloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om balans, blogga, personlig, privat

I bloggvärlden kan ingen höra dig skrika...


Näe så här är det;
du skriker och ingen svarar.

Hallå? Är det någon där?

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, respons, diskussion

Jag är här, ser mig omkring och funderar...

Just nu är det ett vakuum, jag befinner mig varken här eller där.

Jag säger till när jag är där.


Läs även andra bloggares åsikter om vakuum, paus, väntan

är det lite för mycket att skriva om.
Så jag låter bli.

En annan dag.
 

Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, nedstämdhet, avundsjuka

Idag kommer bli en låååång dag.
Ett tolvtimmarspass utan dess like.
Det är tur att Max finns i närheten. Och en massa dans.
Annars hade det blivit lite jobbigt.

Mot Solnahallen

Läs även andra bloggares åsikter om Streetstar, Juste Debout, tävling, dans