Jazzhoppan

Jag läste igenom gamla blogginlägg från hösten 2008. Hösten 2008 var då jag föddes på nytt. Då jag fick chansen att göra om och göra rätt.
Det jag inte visste då var hur rätt detta inlägg skulle kännas tre år senare.

Publicerad första gången 28 oktober 2008.

"Jag kände att jag ville dela med mig av en jättefin text som jag fick en vän.

Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i oss, helt säkert gör just det en dag.
Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång.
Även du själv kommer att ha sönder hjärtan - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.
Du kommer att gräla med din bästa vän.
Du kommer att söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom.
Du kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.
Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.
Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... "

Ett telefonsamtal gjorde att jag blev skör och ledsen. Det var egentligen inga dåliga nyheter jag fick men jag blir alltid orolig när min mamma säger att "de ska göra lite prover och sen får vi se..." Nu var allt bra och jag kunde andas ut men jag blev påminnd återigen om hur liten och fragil min mamma är. Även om mamma och jag i vissa stunder inte ens har pratat med varandra så är hon fortfarande min mamma, min lilla mamma.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Första gången publicerat 11 mars 2008.


När jag var 4 år blev min mamma allvarligt sjuk, hon fick hudcancer och hon hade enligt läkarna bara 50% chans att överleva om hon avstod från cellgifterna och strålbehandlingen som erbjöds. Då för snart 30 år sedan var chanserna att överleva hudcancer väldigt små.
Mamma chansade och avstod från alla behandlingar utom några enstaka tabletter som skulle hjälpa till att stärka hennes redan nedsatta immunförsvar. Alla strål- och cellgiftsbehandlingar är ju som bekant oerhört påfrestande för kroppen och hon ville leva livet utan påverkan av starka mediciner. Nu klarade min mamma sig alldeles utmärkt och är idag frisk sedan 15 år tillbaka. Jag har frågat mamma vad var det som gjorde att hon avstod. Hon svarade mig; "Du, det var pga av dig som jag avstod. Jag ville finnas här för dig. På riktigt."

Så här långt efteråt har jag funderat lite grann och har ibland gripits en smula av panik när jag har insett hur nära det egentligen var att jag idag skulle varit utan mamma. Jag var ju så liten då hon blev sjuk och jag fattade nog aldrig riktigt hur sjuk hon var. Jag kommer ihåg att jag var mycket hos min mormor och vi hälsade på mamma på sjukhuset. Min mamma har i efterhand berättat att efter hennes sjukhusvistelse var jag ganska ängslig och gick upp på nätterna och kollade om mamma fanns kvar.

Man kan ju tycka vad man vill om min mammas beslut. Fattade hon ett bra beslut eller ett dåligt? Skulle du gjort samma sak?
Så här i efterhand går det ju säga att det var ett bra beslut.

Jag vet inte om jag själv skulle gjort det valet att avstå från en del hjälp, jag skulle förmodligen gripa tag i vart enda litet strå som fanns. Mamma sa att hon ville leva livet just här och nu och det är väl så när man hamnar ofrivilligt i en situation och tvingas fatta livsviktiga beslut att man ser livet på ett annorlunda sätt.

Allt detta har fått mig att fundera på vad som egentligen är viktigt i livet.

Jag tillhör en grupp av människor som aldrig varit allvarligt sjuk, men jag har tyvärr fått upplevt svåra sjukdomar på nära håll. Min kropp har alltid varit mitt främsta verktyg genom mitt arbete och det är oerhört viktigt att detta verktyget har funkat. Jag har varit fysiskt aktiv hela mitt liv och att vara aktiv är en del av mitt liv, en livsstil.
Jag tänker också långsiktigt på min framtid, jag ska förhoppningsvis leva ett långt liv.

Till mamma, jag är glad över att du finns, även om jag inte säger det så ofta som jag borde.

Jag älskar dig!

Jag skulle ju hitta ett inlägg som var värt att återpublicera.
Det här inlägget publicerades första gången 4 april 2009. Trots att livet för ett år sedan var ett mindre kaos hade jag några dagar som var underbara. Det var de dagarna som gjorde att jag tog mig framåt.

--------------------------------------------------------------------------------------------
Igår var en fantastisk dag.
Jag träffade vänner, satt i solen vid vattnet och drack kaffe och bara njöt.
Och jag kände att det vände.


                                    Jazzhoppan 5år

----------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag kommer ihåg just den här dagen, jag hade bestämt mig för att det räckte.
Bilden är talande och numera sitter den även på väggen hemma.