För ett par år sedan trodde jag att kärleken tog slut. Att det inte fanns något mer. Att den aldrig skulle komma tillbaka. Aldrig någonsin.
Men det jag har upptäckt är att det finns mer. Massor. Och kan det vara så att man aldrig riktigt slutar älskar någon, utan man börjar att älska någon annan?
Genom en kortare promenad på Kungsgatan framkallades minnen. En känsla infann sig som både gav mig obehag men samtidigt ett lyckorus. För tre år sedan trodde jag för ett ögonblick att livet tog slut. Men det jag inte visste, var att det var då som livet egentligen började.
Nu är det klart. En epok går i graven. Med blandade känslor lämnar jag min gata och beger mot nya mål och en annan adress. Mitt hem och jag har varit med om mycket. Nästan lite för mycket. Jag tar med mig det fina och lämnar kvar det onda. Det är dags att bygga på något nytt. Något bättre och något större.
Efter ett par år i en värld med brustet hjärta befinner jag mig nu på en plats där allt har färgen rosa. Mitt hjärta har läkt, lite ärrat och lite buckligt men det är helt. Jag har hittat hem. Jag mår bra. Jag är lycklig. Jag är harmonisk. Det är så skönt att kunna skriva just de där orden. Så skönt att jag nästan börjar gråta. Eller ja, jag gråter, gråter av lättnad och av lycka.
Därför bryr jag mig inte om när folk i min närhet uttrycker sin avundsjuka över mitt liv. Jag hör dem men ändå inte. För jag är på en plats där de inte når mig.
Och jag tar med mig min kärlek. Du som fanns så nära men ändå inte. Du som ser oss och mig. Som älskar mig för att jag är jag och inte bilden av mig eller oss. Vi som har gjort så många föreställningar, fast på olika scener, föreställningar som aldrig blev klara. Aldrig riktigt spelbara. Inga succéer. Föreställningar som idag känns som en enda lång ljusrepetition som aldrig tog slut. Nu står vi på samma scen och det har aldrig känns mera självklart.
Det är nu den riktiga föreställningen börjar.
En dag utan dig och det känns som jag dör Hjärtan i samklang Vi har ett samband Allt du kan tänka dig precis som ett blandband Medan vi faller Öppnar upp famnen Är du rädd Jag håller dig i handen För du Du gör min dag Du finns i varje steg Varje andetag
Jag är en passionerad person. Jag är blödig och engagerar mig lätt. När det gäller kärlek är det samma sak. Det har också gjort att jag har fällt många tårar genom åren. För kärlek och av kärlek. Och av brusten kärlek. Någon gång sa att kärlek är som energi, det kan aldrig förstöras, bara omvandlas. Kärlek dör aldrig. Men vi kan välja att välja bort kärlek när vi upplever att den vi älskar inte bryr sig.
Jo så är det nog. Om jag älskar så älskar jag på riktigt. För evigt. Det är bara annorlunda. Verkligen annorlunda.
Jag har tydligen haft en bloggpaus. Utan att veta om det. Det är inte så inte händer något i mitt liv. Tvärtom. Det händer massor. Men inget av det har velat komma ut som ett inlägg. Inte ett enda faktiskt.
Men den senaste tiden har fyllts med musik och kärlek. Så även mitt hjärta.
♥ Satte mig på ett tåg mot ett vintrigt Sörmland... ♥ Intog en fantastisk lunch på ett konstgalleri... ♥ Gick en långpromenad i naturreservatet i strålande solsken med en varm hand i min... ♥ Drack en värmande Irish coffe i baren... ♥ Badade skumbad och fick ett glas med välskyld vitt vin i handen... ♥ Satt uppkrupen i en famn framför en sprakande och knastrande kakelugn på rummet, som för övrigt var en svit... ♥ Åt en underbar fyrarätters middag med vin... ♥ Sov sked i världens skönaste säng... ♥ Mofflade i mig av hotellfrukosten...
När jag minst anade det knackade Skalman på. Får jag bo här? Jag lovar att vara snäll, jag har till och med ett eget hus, jag sover och äter på regelbundna tider.
Det jag trodde hade bleknat visade sig igen med lite starkare men ändå klarare färger.
Jag förstår nu det som jag trodde var omöjligt att greppa. Jag hade fattat det men ändå inte liksom. Jag har tagit det till mig bit för bit. Allt annat hade varit ett helvete. Än det redan var.
Jag ska förklara allt snart. Men för nu, är jag tyst.
Mina vänner och min familj - Tack för att ni finns och ställer mig upp när jag ramlar! Min lägenhet- jag älskar mitt hem. My Sanctuary... Alla fantastiska bloggare för era tröstande och fina ord när det har varit svårt. Kärlek!
