Publicerad 2007-12-13 14:31:42 i Betraktelser
Lucia.
Å jag har inte sett ett enda lucia tåg. Däremot hörde jag ett på radion i morse.
Det var väldigt fint. Jag var tillbaka sisådär en femton år i tiden.
Jag och min klass i högstadiet hade som tradition att lussa på våra föräldrars jobb under hela luciadagen. Vi fick en slant som skulle gå till vår klassresa i nian. Vi lussade på Försäkringskassan, Systembolaget, Domus ( jo jo det var tider det...), tandläkarhuset och på ett ålderdomshem. Sedan på kvällen blev på lite olika föreningar som Lions club och Odd Fellows.
Det roliga var att verkligen alla i vår klass ställde upp. Vi hade levande ljus, lingonris i håret och röda band i midjan. Vi sjöng till och med flerstämmigt. Jag tror aldrig att det fanns något annat som vi engagerade oss så mycket som just detta lussetåg. Julmarkanden, som vi givitvis var med på senare veckan och sålde våra hembakade lussebullar, var inte ens i närheten av att var lika rolig. Det var bara tråkigt, kallt och vi sålde dåligt.
Klassresan?
Den kom vi aldrig iväg på.
Publicerad 2007-12-12 15:14:54 i Betraktelser
Jag har tappat fokus. Jag svajar liksom omkring utan något riktigt mål.
Jag måste hitta ett sätt att hantera detta så att det nya året får någon mening.
Så jag kan se bra igen.
Kan det bero på att jag har en dålig lins i mitt vänstra öga?
Publicerad 2007-10-30 18:55:04 i Betraktelser
När jag bodde i USA var Halloween något som alla mina vänner såg framemot. Som svensk fattade jag inte riktigt hur stort det faktiskt är over there. Dessutom var det skönt med ledigheten, tre veckor senare var det dessutom Thanksgiving, som är en större helg än julen i amerikat.
Eftersom jag bodde i Hollywood så var det naturligtvis en parad på den västra delen av Sunset Boulevard. Paraden var fantastisk och många galna kostymer. USA i ett nötskal.
Jag gillar den svenska traditionen att tända ljus på alla gravar. Det är så otroligt vackert när alla ljus är tända på kyrkogården.
Det jag skulle önska var att den tysta svenska dysterheten kring alla helgonshelg inte var så tung.
Varför inte en fest som hyllning till alla nära och kära som inte längre finns med oss?
Utan alla kostymer och annat krafs.
Det tänker jag göra.
Publicerad 2007-10-28 10:29:17 i Betraktelser
Såg ett inslag alldeles nyss om en kvinna som förlorade sin man och två barn i tsunamikatastrofen. Hon och hennes enda överlevande barn fick åka hem själva utan man och pappa.
Hon har skrivit en bok om hur livet stannar av och hur man tar sig ur en sådan stor sorg. Var börjar man? Vem ska man börja sörja först? En sådan sorg känns för stor att orka med.
Hon berättade också att hon och hennes son inte kunde sörja ihop. Var och en har en egen typ av sorg att hantera. Hennes son var väldigt arg över att det var mamma som hade överlevt och inte pappa... Hur hantera man det som mor? Hur går man vidare?
Det som hade varit hennes vändpunkt var att hon hade känt förälskelse. Hon hade blivit förälskad i en man. Hon kände skuld över att ha blivit kär och gått vidare. Men hon lyckades känna lycka igen och tog vara på de få stunderna av glädje av att leva i nuet. Bara just nu.
Jag vet inte riktigt hur jag skulle gå vidare i en sådan sorg.
Men man gör väl det. Varje människa som upplever och känner kärlek går igenom sorg någon gång i livet.
Skrämmande.
Men ska jag sluta leva för det? Undvika chanser till lycka bara för att slippa känna saknad och sorg?
Känslan av lycka är så mycket större än känslan av att bli besvikelse eller sorg.
Det gäller bara att ge sig själv tillåtelse.
Livet blir ju så mycket roligare då.
Publicerad 2007-10-26 11:21:04 i Betraktelser
Den här konstiga och märkliga känslan som har huserat i min kropp den senaste tiden, är fortfarande kvar.
Men nu tror jag att jag har kommit på vad det är. Det slog ner som en blixt .
Jag har några teorier om vad det är, som verkar hålla men jag ska undersöka saken vidare.
Jag återkommer när jag vet.
Nu är det hög tid för en inre resa och kontemplation.
Yogadags.
Publicerad 2007-10-24 10:41:20 i Betraktelser
Nu är det nära.
Att jag faller för grupptrycket.
Jag hade satt upp en mur av försvar som nu håller på att sakta men säkert att vittra sönder.
Jag brukar vara kärringen mot strömmen i många lägen fast nu vet jag inte längre om det är värt det.
Känslan av att inte få vara med blir större och större och läskigare.
Usch får konstiga vibbar från lågstadiet... huuh.
Jag är den enda som inte är med.
Folk säger till mig att det är det enda sättet just nu att kommunicera med omvärlden.
Det är ju iofs lite tragiskt men i min bransch är det inte mycket som går under ytan.
Kontakter är viktiga, näst intill livsviktiga.
Ansiktsboken.
Publicerad 2007-10-16 12:06:39 i Betraktelser
Jag har just skrivit en inbjudan till företagets julfest...
Mycket märklig känsla.
www.fotoakuten.sePublicerad 2007-10-04 11:58:13 i Betraktelser
Med allt elände i världen är det ju bra att vi får ägna en hel dag åt en enda sak som
verkligen betyder något.
Kanelbullens dag.
Vad trevligt!
Ett gott skäl som något att smälla i sig både en eller två idag. Helt lagligt.
Klart vi måste hedra kanelbullen!
Självklart.
Knasigt påfund.
Någon som vet varför?
Publicerad 2007-10-02 11:20:14 i Betraktelser
En kollegas pappa gick precis bort...
Han var över åttio och hans kropp orkade inte mera.
Hjärta och lungor hade gjort sitt men idag skulle äntligen få komma hem från sjukhuset där han har legat i två veckor för andningssvårigheter. Men han hann inte hem...
Han och hans fru har varit tillsammans i 65 år...
Det är en väldigt lång tid.
De har alltid gjort allting tillsammans, ingen gick iväg utan den andre. Alltid vaknat och somnat brevid varandra.
I 65 år.
Man vet att det är oundvikligt, vi ska ju alla dö någongång. Vi har bara en viss tid här på jorden och vi vet inte när tiden är slut.
Det gäller att ta vara på sin tid. Ta hand om sig och sina kära.
Nu måste jag ringa min man, måste få höra hans röst.
Publicerad 2007-10-01 12:04:32 i Betraktelser
"Hej jag heter Jazzhoppan och är kaffemissbrukare"
Jag håller med
HannaJag är fast i kaffeträsket.
Jag försöker dra ner men det är svårt.
Nä men om man ska gå och ta en kopp kanske...
Publicerad 2007-09-24 17:42:33 i Betraktelser
På Rosenbloms begäran...
Jag var i Globen i fredags och tittade på Ladies night med Martin Stenmarck, Kjell Bergqvist och Micke Tornving. Jag hade fått en fribiljett, känner koreografen för hela showen och eftersom jag själv jobbar i branschen var jag naturligtvis nyfiken på konkurrenterna. Jag hade aldrig betalat för en sådan show, jag är väldigt skeptisk till sån här smal underhållning. Men mina förväntningar på showen var ju inte mindre för det. Jag hade tänkt mig nåt i Las Vegas-stil.
Men jag blev besviken. Stenmarck, Bergqvist och Tornving inledde showen starkt med snabba videoklipp ifrån ett iscensatt rymningsförsök från ett högrisk fängelse någonstans i Sverige. Av någon anledning hamnade de på Globen...
Sedan tog spänningen slut. Sedan blev det bara massa dravel om vem som var bäst och snyggast. Micke Tornving var iofs klockren, som vanligt, med sina sura, uppkäftiga och negativa karaktärer. Kjell Bergqvist var nog egentligen bara med som ögongodis för 40+.
När sedan "mellandiscot" drog igång, klev jag igenom denna enorma massa på väg till backstage. Jag hade en manlig ledsagare med mig för att hitta rätt bland Globens alla kulvertar. Han höll på att bli uppäten levande. Gah!
11 000 skrikande tjejer som fullkomligt tappar all vett, etikett och passande socialt beteende. Så fort någon av det motsatta könet visade sig kom neandertalskvinnan fram. De som var värst var de som var över 35...
När sedan Måns Zelmerlöv ska köra sin show, då gick jag hem. Jag stod inte ut....
Hela kvällen var en högst märkligt upplevelse.
Jag har fått det bekräftat för mig igen att jag inte gillar när människor av samma kön samlas på ett och samma ställe i sådana massor, oavsett kön.
Läskigt!
Publicerad 2007-09-19 11:31:11 i Betraktelser
Mina kollegor säger att jag är en skön person att ha omkring sig på jobbet. Jag är glad, lojal, ordningsam, noggrann, sköter mitt jobb och jag tar ibland med fikabröd. De brukar säga att även om det runt omkring mig är kaos så är jag fortfarande lugn, jag retar inte upp mig på saker i onödan.
Det är sant, oftast finns det ingen anledning att gå upp i atomer för skitsaker. Jag har liksom annat för mig. Det finns viktigare saker i livet. Det är bara ett jävla jobb.
Nu tillbringar vi ju en väldigt stor del av vårt liv just på jobbet och då är det ju fanastiskt om man kunde ha ett arbete som man trivs med. Få uppskattning, utvecklas och utmanas.
Jag har ett sånt jobb. Jag gillar att gå till jobbet. Visst, jag kan reta mig på saker och framför allt på personer på jobbet som gör mitt liv just för tillfället väldigt surt. De pratar för högt så att jag inte kan koncentera mig (och nu menar jag VÄLDIGT HÖGT), skickar okompletta mail med för dålig information och tar den sista riskakan i skåpet utan att tänka på mig!!
Precis då, just då förflyttar jag mig till mitt inre rum, en annan plats och hittar ett skönt ställe för min hjärna och själ att befinna sig.. En plats utan stress, oro och irritation.
Det låter väldigt flummigt, jag vet.
Men det funkar.
Faktiskt.
Publicerad 2007-09-11 08:50:35 i Betraktelser
Jag hade bestämt lunchträff med S i går, hon skulle vara inne i stan och gå en kurs. Hon är egentligen mammaledig men deltar ändå i en handledarkurs för lärare. Eftersom hon fortfarande ammar lilla E fick pappan dra barnvagn på Söder i väntan på att kursen skulle vara klar. Vi hade en trevlig lunchstund alla tre och pratade om ditt och datt. De är två väldigt trevliga och mysiga personer och jag träffar dem alldeles för sällan.
I lördags fick en annan god vän barn igen för tredje gången. I bekantskapkretsen har det bara "ploppat" ut killar på sista tiden och jag trodde väl att det skulle bli en tjej för jämnlikhetens skull men inte då, det blev en liten kille.
Det verkar som om att man ska döpa sina barn till tant- och gubbnamn nuförtiden. Vissa är ju väldigt fina och vissa andra... inte. Vi har några namn som finns i vänkretsen; Hugo, Albin, Arvid och nu till sist Einar. Alla dessa namn är väldigt coola.
Jag gillar namn som Olle, Sune, Tyra och Axel men jag har ännu inte träffat eller hört talas om någon som har döpt sitt barn till Klemens, Sture eller Göte.
Dessa namn lyser med sin frånvaro. Undrar varför.
Publicerad 2007-09-06 11:07:23 i Betraktelser
Jag inbillar mig att jag har koll på mitt liv. Jag vet att alla beslut som jag tar och även alla icke-beslut har en påverkan på mitt liv på ett eller annat sätt. Ibland blir det bra ibland blir det väldigt dåligt.
Just nu är jag inne i period där varje beslut som fattas när noga igenomtänkt. Hur kommer detta påverka mig och hur påverkar det min omgivning. Alla val jag gör, gör jag för min egen skull. Ingen annans. Jag följer mitt hjärta med förnuft och vill känna att valet är helt mitt eget . Jag vänder och vrider, fram och tillbaka, analyserar och väger för och emot.
En del saker i livet väljer jag att välja varje dag. Personer och upplevelser som, om jag var tvungen att välja igen, skulle jag göra samma val igen. Och igen och igen.
Som valet av min livs kärlek. Jag skulle välja honom igen. När som helst.
Men det finns saker i livet som inte går att styra över. Känslor, föräldrar och andras beteende. Där är valet inte mitt eget.
Men jag kan välja att hantera det som kommer i min närhet. Jag tror att jag har fått nog med verktyg så att jag klarar mig. Resten måste jag fixa själv.
Jag är på god väg.
Jag är en stor tjej nu, kan själv.
Faktiskt.
Publicerad 2007-09-04 11:38:34 i Betraktelser
Som sagt...
Det har varit mycket snack de senaste veckorna om flugan. Flugan som kanske är här för att stanna. Eller inte.
Det här med Facebook...
Jag har en kompis som tjatar att jag ska skaffa Facebook. "Åh det är sååå bra!"
Nä jag tror inte det.
Det räcker med MySpace.
"Mitt" MySpace som jag besöker varje dag växer sig sakta med människor som vill bli mina vänner. Vissa blir det, vissa inte. Denna vecka verkar det som om det är SPAM-vecka. Det rasar in requests från hela världen och alla åker i sopkorgen. När jag själv surfar runt hittar jag naturligtvis vänner som jag vill adda. Ni vet kompisars kompisar och gamla klasskompisar.
Men tänk om de inte accepterar min inbjudan! Jag skickar ju iväg en inbjudan lite sådär från höften. Tänk om de trycker på Deny... Vad trist!
Var går gränsen? Jag väljer ju bort folk som jag inte känner...
Min vän som fick mig att signa upp mig på MySpace hade fått ett mail härom dagen från en "vän" som skämtsamt undrade om vad hon skulle göra för att hamna bland min väns Top Friends?!
Jag har säkert inte kommit på hälften av alla fiffiga funktioner med att ha ett mittplejs-konto men för mig funkar det som ett sätt att hålla mig uppdaterad med mina vänner som befinner sig utomlands. Jag läser deras bloggar och ser på bilder från deras resor utan att behöva vänta tills de kommer hem om ett halvår.
Måste man ha alla prylar för att ha ett fungera kompisnätverk?
Jag bloggar och använder mittplejs.
Det räcker för mig.
