Nu är det dags
Det känns väldigt fint att se att det finns läsare kvar därute med tanke på hur dålig jag är på att skriva just nu. I allafall här. Jag skriver ömsom tentor och ömsom böckerna om mitt liv. Jag bestämde mig för ett år sedan att börja ett nytt kapitel i mitt liv, jag skulle vidareutbilda mig och skaffa mig ett riktigt jobb. Det känns jättebra och även om tentaångesten kommer över mig ibland så funkar det bra, om jag gör det som jag ska vill säga. Hittills har jag klarat mig och alla säger att första terminen är värst så jag biter ihop och hoppas på det bästa.
Tydligen början även annan resa, den som är bara min egen och den som tar mig inåt. Jag har bestämt mig för att nu är det dags men jag är livrädd för jag har ingen aning vart detta kommer att sluta. Jag hoppas att jag själv och mina närstående orkar för det här har legat alldeles för länge nu och väntat på att få se dagens ljus. Jag vet också att en del personer i mitt liv har fått lida pga mig och det gör mig ont. Förlåt. Men jag menade inget illa.
Det är kanske inte rätt läge att göra detta just nu men jag måste. För min egen skull.
Okej... då börjar jag. Nu.
