Jazzhoppan

Efter ett par år i en värld med brustet hjärta befinner jag mig nu på en plats där allt har färgen rosa. Mitt hjärta har läkt, lite ärrat och lite buckligt men det är helt. Jag har hittat hem.
Jag mår bra. Jag är lycklig. Jag är harmonisk. Det är så skönt att kunna skriva just de där orden. Så skönt att jag nästan börjar gråta. Eller ja,  jag gråter, gråter av lättnad och av lycka.

Därför bryr jag mig inte om när folk i min närhet uttrycker sin avundsjuka över mitt liv. Jag hör dem men ändå inte. För jag är på en plats där de inte når mig.

Och jag tar med mig min kärlek. Du som fanns så nära men ändå inte. Du som ser oss och mig. Som älskar mig för att jag är jag och inte bilden av mig eller oss. Vi som har gjort så många föreställningar, fast på olika scener, föreställningar som aldrig blev klara. Aldrig riktigt spelbara. Inga succéer. Föreställningar som idag känns som en enda lång ljusrepetition som aldrig tog slut. Nu står vi på samma scen och det har aldrig känns mera självklart.

Det är nu den riktiga föreställningen börjar.


En dag utan dig och det känns som jag dör
Hjärtan i samklang
Vi har ett samband
Allt du kan tänka dig precis som ett blandband
Medan vi faller
Öppnar upp famnen
Är du rädd
Jag håller dig i handen
För du
Du gör min dag
Du finns i varje steg
Varje andetag

-Petter Alexis