Jag, livet och bloggen
Jag tittade igenom min blogg häromdagen och insåg att inläggen är väldigt blandade och en del är oerhört kryptiska.
Jag skriver gärna när jag mår bra, då vill jag gärna dela med mig. Men jag hade hoppats att jag också hade kunnat skriva när jag mådde som sämst men det uteblev. Det var oerhört svårt att sätta ord på allt som hände. Jag kände heller inte att jag ville hänga ut varken mig själv eller andra i min närhet. Även om jag står för allt så finns det en gräns hur privat jag blir.
För ung ett år sedan hade jag ingen aning om att ett par veckor senare så skulle mitt liv totalt förändras för alltid, bara på tre sekunder skulle det vändas upp och ner. Ett par små ord som gjorde att jag flydde och som en snigel drog jag in mig i mitt skal. Livet rasade samman och jag slets mellan hopp och förtvivlan. Att sorg skulle kunna kännas så fysiskt hade jag ingen aning om. Total smärta. Vissa dagar visste jag inte om jag skulle orka att ta mig ur sängen. Det gjorde ont både i själen, hjärtat och kroppen. Att bli lämnad av den man älskar är en stor sorg.
Nu är jag över på "andra sidan", visst trillar jag dit då och då och ärret kommer alltid att finnas där men som alla ärr hoppas jag att det kommer att blekna med tiden. Med lite perspektiv på skilsmässan och tiden innan, jag har nu fått en hel del svar på frågor som jag aldrig trodde fanns något svar på. Vissa frågor är fortfarande hängade i luften och där kommer de nog bli hängade. Jag väljer att släppa dem, jag måste för att orka gå vidare.
För det är ju det livet gör, går vidare.
Jag startade bloggen under en tid i mitt liv då jag var väldigt lycklig och mådde bra, sedan dess har det ju onekligen hänt en hel del. Jag har bytt liv, namn, bostad och jobb. Eller man skulle ju faktiskt kunna säga att jag har återtagit det som var mitt. Så även med bloggen. En del av er läsare är kanske här för första gången, en del av er är flitiga besökare, en del av er är mina närmaste vänner, en del av er är mina bloggvänner och en del av er är kanske rent mina ovänner, vem vet? Oavsett i vilken kategori som just du hamnar i så är du välkommen. Läs det du vill, ta till dig det du vill, kom tillbaka eller inte.
Själv tar jag lite paus, både på bloggen och i livet för lite välbehövlig semester. Denna gången tar jag semester utan oro, ångest och sorg. För när jag kommer hem, börjar jag om. På riktigt.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggen, sorg, förlorad kärlek, omstart
Jag skriver gärna när jag mår bra, då vill jag gärna dela med mig. Men jag hade hoppats att jag också hade kunnat skriva när jag mådde som sämst men det uteblev. Det var oerhört svårt att sätta ord på allt som hände. Jag kände heller inte att jag ville hänga ut varken mig själv eller andra i min närhet. Även om jag står för allt så finns det en gräns hur privat jag blir.
För ung ett år sedan hade jag ingen aning om att ett par veckor senare så skulle mitt liv totalt förändras för alltid, bara på tre sekunder skulle det vändas upp och ner. Ett par små ord som gjorde att jag flydde och som en snigel drog jag in mig i mitt skal. Livet rasade samman och jag slets mellan hopp och förtvivlan. Att sorg skulle kunna kännas så fysiskt hade jag ingen aning om. Total smärta. Vissa dagar visste jag inte om jag skulle orka att ta mig ur sängen. Det gjorde ont både i själen, hjärtat och kroppen. Att bli lämnad av den man älskar är en stor sorg.
Nu är jag över på "andra sidan", visst trillar jag dit då och då och ärret kommer alltid att finnas där men som alla ärr hoppas jag att det kommer att blekna med tiden. Med lite perspektiv på skilsmässan och tiden innan, jag har nu fått en hel del svar på frågor som jag aldrig trodde fanns något svar på. Vissa frågor är fortfarande hängade i luften och där kommer de nog bli hängade. Jag väljer att släppa dem, jag måste för att orka gå vidare.
För det är ju det livet gör, går vidare.
Jag startade bloggen under en tid i mitt liv då jag var väldigt lycklig och mådde bra, sedan dess har det ju onekligen hänt en hel del. Jag har bytt liv, namn, bostad och jobb. Eller man skulle ju faktiskt kunna säga att jag har återtagit det som var mitt. Så även med bloggen. En del av er läsare är kanske här för första gången, en del av er är flitiga besökare, en del av er är mina närmaste vänner, en del av er är mina bloggvänner och en del av er är kanske rent mina ovänner, vem vet? Oavsett i vilken kategori som just du hamnar i så är du välkommen. Läs det du vill, ta till dig det du vill, kom tillbaka eller inte.
Själv tar jag lite paus, både på bloggen och i livet för lite välbehövlig semester. Denna gången tar jag semester utan oro, ångest och sorg. För när jag kommer hem, börjar jag om. På riktigt.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggen, sorg, förlorad kärlek, omstart
