Jazzhoppan

Idag kom det som ett slag i bakhuvudet. På väg till jobbet. Jag var helt oförberedd.
Jag har visserligen känt av det under ett par dagar men jag har ändå känt att jag har det under kontroll.
Tills idag. Jag var beredd att kliva av tåget och åka hem och lägga mig i sängen igen, gömma mig under täcket och ligga kvar där tills dagen var över.

Men icke. Jag biter ihop så nu sitter jag här. Lite i koma men jag är ändå här.
Från att ha varit en person helt utan rutiner,  gör aldrig saker på samma sätt, hittar alltid nya vägar, har jag nu börjat bryta mönstret och försöker få till rutiner. För det ska tydligen hjälpa. Och det gör det.
Men till saken hör också att jag är otålig som person, vill gärna att det ska gå fort. Varför är jag så trög, jag är ju en smart tjej?

Mina vänner säger till mig att det är helt ok att det är så här. Jag försöker att förstå men jag tycker inte att det är ok.
Men jag tycker att jag är bra på att gilla läget men för det måste jag väl inte tycka att det är ok?

Acceptans. Jag vet vad det betyder, vad det innebär och hur jag ska ta mig dit men jag är inte där än.

En dag i taget. Små små steg.