Jazzhoppan

Jag är ensambarn. Alltså jag är uppvuxen utan syskon. Men det betyder inte att jag var eller för den delen kände mig ensam som barn. Aldrig någonsin. Och inte heller som vuxen. Jag har nog varit bra att skapa en egen värld. På gott och ont. Mest ont tror jag.
När andra barn fick fightas om vem skulle få den sista glassen så fick jag den sista glassen. Inte för att jag egentligen ville ha den eller behövde den. Nu skulle man kunna tro att jag var ett bortskämt barn. Så var det inte. På grund åt olika orsaker så var det en del saker jag fick fightas för men oftast la jag ner innan det för blev en fight. Jag hade behövt någon att bråka med. En sak som blir märkbart i vuxen ålder. En annan sak är att jag alltid är och kommer att vara är mina föräldrars enda barn. När föräldrarna blir gamla så kommer ansvaret att endast ligga på mig. Det är redan ett tungt ansvar.
Jag vill inte låta otacksam, jag älskar mina föräldrar och utan dem så skulle jag inte ha klarat mig många gånger. Men om jag själv någongång får barn vill jag minst ha två. Jag vill inte att mina barn ska behöva känna dåligt samvete för sina gamla föräldrar.