Bort men ändå hem
Efter en försening på 50 min är jag nu på väg. Inte till Blåkulla som man skulle kunna tro utan hem.
Eller hem och hem. Stockholm är mitt hem sedan 15 år tillbaka men det är alltid väldigt speciellt att komma Hem. Resan tar numera bara 5 timmar med tåg, när jag var liten så tog resan 8... Så en klar förbättring men det är fortfarande två byten, det sista till en skranglig buss som kommer att ta mig genom den mörkaste skogen till havet.
Hemma luktar det hav. Tång, båtmotorer och fisk. Ljuden är blandade, det som slår mig mest varje gång jag kommer hem är dialekten. Usch. Det låter inge bra när de pratar. Jag har lite dialekt kvar men det mesta av karaktärsdragen i är borta. Det andra ljudet som jag kommer att tänka på är måsar, högljudda och kaxiga sitter de på kyrkan på torget och mopsar upp sig. Där uppe har de en fantastisk utsikt över den lilla stan, som egentligen är en ö.
Det är skönt att komma hem. Där är allt som vanligt känns det som. Jo jo visserligen lite nya affärer, människor som jag inte känner igen längre men det är ändå ett lugn som råder över stan. Ingen stress, inga pendelavstånd att tala om, och då menar jag inga. Jag kom ihåg när jag var hemma på något lov för många år sedan och berättade då för en vän hur lång tid det tog att komma till jobbet. Då bodde jag väster om innerstan och hade en restid på nästan en timme, dörr till dörr. Hon svarade då; men det är ju som om jag skulle jobba i en annan stad...
Jag uppskattar min hemstad mer och mer för varje år som går och hade den inte legat så rysligt långt bort hade jag mer än gärna bosatt mig där. Det var en underbar liten stad att växa upp i, inte för stor och inte för liten. Vem vet, en dag kanske jag flyttar hem igen. Ett tag kände jag faktiskt att jag ville flytta tillbaka, min värld hade rasat samman och jag tyckte att det inte fanns något som höll mig kvar i storstan längre. Men just nu trivs jag väldigt bra i huvudstaden, det är ju faktiskt där jag har mitt liv, efter femton år är det där jag har mina vänner, mina kvarter och min värld.
Snart lämnar jag i Linköping, passerar väl snart Mjölby. Doc, jag vinkar då!
