En sån här entré som Timbaland gör skulle man göra till jobbet någongång då och då.
För alla oss som var där, titta och njut och minns.
Till alla er som inte var där, titta och njut...
En otroligt begåvad tjej. Låter som en blandning av Billie Holliday, Shirley Bassey och Aretha Franklin.
Synd bara att hon lånar Billie Hollidays liv. På riktigt.
Undrar om det finns rehab som har kurser i makeup och hår? Det vore kanske en affärsidé.
När jag var 4 år blev min mamma allvarligt sjuk, hon fick hudcancer och hon hade enligt läkarna bara 50% chans att överleva om hon avstod från cellgifterna och strålbehandlingen som erbjöds. Då för snart 30 år sedan var chanserna att överleva hudcancer väldigt små.
Mamma chansade och avstod från alla behandlingar utom några enstaka tabletter som skulle hjälpa till att stärka hennes redan nedsatta immunförsvar. Alla strål- och cellgiftsbehandlingar är ju som bekant oerhört påfrestande för kroppen och hon ville leva livet utan påverkan av starka mediciner. Nu klarade min mamma sig alldeles utmärkt och är idag frisk sedan 15 år tillbaka. Jag har frågat mamma vad var det som gjorde att hon avstod. Hon svarade mig; "Du, det var pga av dig som jag avstod. Jag ville finnas här för dig. På riktigt."
Så här långt efteråt har jag funderat lite grann och har ibland gripits en smula av panik när jag har insett hur nära det egentligen var att jag idag skulle varit utan mamma. Jag var ju så liten då hon blev sjuk och jag fattade nog aldrig riktigt hur sjuk hon var. Jag kommer ihåg att jag var mycket hos min mormor och vi hälsade på mamma på sjukhuset. Min mamma har i efterhand berättat att efter hennes sjukhusvistelse var jag ganska ängslig och gick upp på nätterna och kollade om mamma fanns kvar.
Man kan ju tycka vad man vill om min mammas beslut. Fattade hon ett bra beslut eller ett dåligt? Skulle du gjort samma sak?
Så här i efterhand går det ju säga att det var ett bra beslut.
Jag vet inte om jag själv skulle gjort det valet att avstå från en del hjälp, jag skulle förmodligen gripa tag i vart enda litet strå som fanns. Mamma sa att hon ville leva livet just här och nu och det är väl så när man hamnar ofrivilligt i en situation och tvingas fatta livsviktiga beslut att man ser livet på ett annorlunda sätt.
Allt detta har fått mig att fundera på vad som egentligen är viktigt i livet.
Jag tillhör en grupp av människor som aldrig varit allvarligt sjuk, men jag har tyvärr fått upplevt svåra sjukdomar på nära håll. Min kropp har alltid varit mitt främsta verktyg genom mitt arbete och det är oerhört viktigt att detta verktyget har funkat. Jag har varit fysiskt aktiv hela mitt liv och att vara aktiv är en del av mitt liv, en livsstil.
Jag tänker också långsiktigt på min framtid, jag ska förhoppningsvis leva ett långt liv.
Till mamma, jag är glad över att du finns, även om jag inte säger det så ofta som jag borde.
En tjej ~15 och en kille ~17 sitter och pratar förtroligt.
Killen: Asså, jag älskar dig verkligen.
Tjejen: Men va fan har du gjort nu då?
Killen: Va? Ingenting! Jag älskar dig, är det nåt fel på det?
Tjejen: Ja, när man säger det! ... Vad fan har du gjort? Nåt måste du ha gjort när du säger så ju!
Killen: Men du säger ju så hela tiden! Varför får inte jag det?
Tjejen: För att du är... kille. Såna är liksom inte lika känslosamma. Asså, inte för att du inte är det, men asså, vi tjejer har liksom lite mer känslor typ. Och ni är asså lite mer... ja... liksom "I am gangsta" typ... Äsch! Ska vi göra slut i stället?
Cred: Tjuvlyssnat.se
Snor.
Hur mycket snor kan det få plats i huvudet egentligen?
Nån som vet???
Det tar liksom aldrig slut.
Och det är ju inget som man vill dela med sig om precis.
Var la jag nässprayen?
Ovanlig fast ändå väldigt vanlig. Skriver om det mesta och bästa i livet. Välkommen till min värld.