Balanserat
Jag är en glad, öppen, ärlig och spontan tjej i mina bästa år, shit det där lät ju nästan som en kontaktannons, hur som helst... och på bloggen inser jag att det finns en annan sida av mig.
Inte bättre eller sämre utan bara ny och annorlunda.
Vissa männsiskor delar aldrig med sig, varken av sig själva eller för den delen av andra.
Hur kommer det sig att man håller garden uppe? Vad är vi rädda för? Finns det hemligheter som ingen och då menar jag INGEN ska få veta? Jo jag vet... Men är det inte lite tråkigt att gå genom hela livet utan egentligen känna någon eller att någon känner mig? På riktigt?
Att leva tillsammans med någon, gift eller inte, har många fördelar, en av dem är just att hitta ett sätt att kunna dela. Dela med sig, vara generös, våga öppna sig. Visa sitt innersta. Dessutom har jag valt denna person (och mina vänner såklart) alldeles själv, ingen annan i mitt liv har jag valt själv.
Oavsett vad bloggande handlar om, inser jag nu att mitt eget bloggande har tagit en annan väg än vad jag hade tänkt från början. Jag hade inget syfte med bloggen när den startades mer än att ha ett klotterplank och testa om jag kunde lägga till en ny dimension av mina många olika uttryckssätt.
Jag väger mina ord tungt och visar endast ett axplock.
Hemlig eller inte hemlig blogg, det finns ju faktiskt någon som läser det jag skriver och döma av statistiken så är ni väldigt många... Några av er lämnar fotspår, andra inte...
Konstigt att det lilla jag skriver om gör att folk återkommer, dag ut och dag in. Känns ganska bra faktiskt.
Bokstäver som blir till ord som just du läser. Fantastiskt.
Allt jag gör eller säger och uttrycker betraktas, döms eller kommenteras. Fantastiskt men också läskigt.
Speciellt när det är envägskommunikation som det ofta blir i en blogg.
Jag delar gärna med mig av olika betraktelser och reflektioner från livet men mitt allra innersta, det får du inte.
Jag är villig att dela med mig av det personliga men det privata, får du bara in real life...
En nyfunnen vän sa till mig häromdagen, att livet är som att gå på lina, har du perfekt balans och står stilla kommer du till sist att trilla ner, du måste lära dig att parera för att komma framåt.
Balansgång?
Ja visst.
Så även på bloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om balans, blogga, personlig, privat
