Jazzhoppan

Såg ett inslag alldeles nyss om en kvinna som förlorade sin man och två barn i tsunamikatastrofen. Hon och hennes enda överlevande barn fick åka hem själva utan man och pappa.
Hon har skrivit en bok om hur livet stannar av och hur man tar sig ur en sådan stor sorg. Var börjar man? Vem ska man börja sörja först? En sådan sorg känns för stor att orka med.
Hon berättade också att hon och hennes son inte kunde sörja ihop. Var och en har en egen typ av sorg att hantera. Hennes son var väldigt arg över att det var mamma som hade överlevt och inte pappa... Hur hantera man det som mor? Hur går man vidare?
Det som hade varit hennes vändpunkt var att hon hade känt förälskelse. Hon hade blivit förälskad i en man. Hon kände skuld över att ha blivit kär och gått vidare. Men hon lyckades känna lycka igen och tog vara på de få stunderna av glädje av att leva i nuet. Bara just nu.

Jag vet inte riktigt hur jag skulle gå vidare i en sådan sorg.
Men man gör väl det. Varje människa som upplever och känner kärlek går igenom sorg någon gång i livet.
Skrämmande.
Men ska jag sluta leva för det? Undvika chanser till lycka bara för att slippa känna saknad och sorg?
Känslan av lycka är så mycket större än känslan av att bli besvikelse eller sorg.
Det gäller bara att ge sig själv tillåtelse.
Livet blir ju så mycket roligare då.