Jazzhoppan

Efter en lugn och skön helg i skuggan, är jag nu tillbaka i asfaltsdjungeln.

Det känns sådär.

Läs även andra bloggares åsikter om betong, asfalt, Stockholm, lata sig

Jag fick en ny cykel i födelsedagspresent av min man för några år sedan. En alldeles skinande blank röd cykel. Med egentligen alldeles för många växlar för att jag ska kunna hantera dem. Den kom utan cykelkorg men nu har jag en som jag funderar på att skruva dit permanent. Den är så fin, min cykel.

Och vilken tur att man är cyklist och inte har så långt till jobbet en dag som denna.
Trafikkaos i Stockholm.

Jamen jag vet, vi klämmer in lite studenttåg och statsbesök under samma vecka, det verkar ju smart!

Polisen höll precis på att spärra av St Eriksgatan och Karlbergsvägen när jag skulle cykla iväg till jobbet.
Jag var lite fräck och cyklade under avspärrningen. Friheter som man kan ta sig när man tar sig fram på cykel.
I korsningen var det verkligen kaos, bilar stod uppe på trottoaren, bilar som blockerade korsningen och två mcburna killar hade tappat lusten och ledde sina tunga fordon upp för backen.

Å jag for fram som ett jehu på min lilla röda cykel.
Och cykelhjälm.

Läs även andra bloggares åsikter om trafikkaos, Stockholm, cykel

Läs även andra bloggares åsikter om en annan sida av mig, foto

Tänk att en helt vanlig svart dag blev röd för att sedan gå tillbaka till svart.
Mycket märkligt. Och tråkigt.

Tur att det finns internet.
Och Photoshop.


Läs även andra bloggares åsikter om svart måndag, internet, Photoshop

Eftersom veckan har börjat med ett slags försök till att skapa förnyelse ur kaoset är det lika bra att fortsätta, även nästa vecka.

På måndag börjar min klipp- och klistrakurs. Det ska bli jättekul!
Jag hade nästan glömt bort att jag hade sökt den så när antagningsbeskedet kom blev jag superglad.
Precis vad jag behöver!

Tjihoo!


Läs även andra bloggares åsikter om kurs, Adobe, förnyelse

Läs även andra bloggares åsikter om hus vid havet, växtvärk, Marie Fredriksson

Under lunchen idag tog jag en tur till Sorrento, Italien.
Jag låg i min solstol och lyssnade på musik och hade en paraplydrink bredvid mig. Genom musiken kunde jag höra vågorna brytas mot klipporna och måsarna som skriade ovanför mig. Jag kände svetten som rann längs ryggen och blandades med solkrämen.

I allafall kändes det så för en stund.

Läs även andra bloggares åsikter om minisemester, ledigt, solen

JAG BEHÖVER SEMESTER!

På riktigt.
Inget sånt där larvigt som helgledig eller arbetslöshet utan riktig semester, en sisåsär fyra-fem veckor i solen i en hängmatta med en bok.
Ge mig.

NU!


Läs även andra bloggares åsikter om ledigt, när får jag semester?

När jag var 4 år blev min mamma allvarligt sjuk, hon fick hudcancer och hon hade enligt läkarna bara 50% chans att överleva om hon avstod från cellgifterna och strålbehandlingen som erbjöds. Då för snart 30 år sedan var chanserna att överleva hudcancer väldigt små.
Mamma chansade och avstod från alla behandlingar utom några enstaka tabletter som skulle hjälpa till att stärka hennes redan nedsatta immunförsvar. Alla strål- och cellgiftsbehandlingar är ju som bekant oerhört påfrestande för kroppen och hon ville leva livet utan påverkan av starka mediciner. Nu klarade min mamma sig alldeles utmärkt och är idag frisk sedan 15 år tillbaka. Jag har frågat mamma vad var det som gjorde att hon avstod. Hon svarade mig; "Du, det var pga av dig som jag avstod. Jag ville finnas här för dig. På riktigt."

Så här långt efteråt har jag funderat lite grann och har ibland gripits en smula av panik när jag har insett hur nära det egentligen var att jag idag skulle varit utan mamma. Jag var ju så liten då hon blev sjuk och jag fattade nog aldrig riktigt hur sjuk hon var. Jag kommer ihåg att jag var mycket hos min mormor och vi hälsade på mamma på sjukhuset. Min mamma har i efterhand berättat att efter hennes sjukhusvistelse var jag ganska ängslig och gick upp på nätterna och kollade om mamma fanns kvar.

Man kan ju tycka vad man vill om min mammas beslut. Fattade hon ett bra beslut eller ett dåligt? Skulle du gjort samma sak?

Så här i efterhand går det ju säga att det var ett bra beslut.

Jag vet inte om jag själv skulle gjort det valet att avstå från en del hjälp, jag skulle förmodligen gripa tag i vart enda litet strå som fanns. Mamma sa att hon ville leva livet just här och nu och det är väl så när man hamnar ofrivilligt i en situation och tvingas fatta livsviktiga beslut att man ser livet på ett annorlunda sätt.

Allt detta har fått mig att fundera på vad som egentligen är viktigt i livet.

Jag tillhör en grupp av människor som aldrig varit allvarligt sjuk, men jag har tyvärr fått upplevt svåra sjukdomar på nära håll. Min kropp har alltid varit mitt främsta verktyg genom mitt arbete och det är oerhört viktigt att detta verktyget har funkat. Jag har varit fysiskt aktiv hela mitt liv och att vara aktiv är en del av mitt liv, en livsstil.
Jag tänker också långsiktigt på min framtid, jag ska förhoppningsvis leva ett långt liv.

Till mamma, jag är glad över att du finns, även om jag inte säger det så ofta som jag borde.

Jag älskar dig!

Läs även andra bloggares åsikter om beslut, livet, sjukdom, vad som faktiskt är viktigt

Mötet var bra, jag fick en del svar på mina frågor och väntan känns inte lika tung längre.
Även om det innebär att jag måste vänta lite känns det ok.

Ok är bra.


Läs även andra bloggares åsikter om väntan, besök, möte, svar på funderingar

Idag har jag ett möte med oviss utgång. Ett möte som förhoppningsvis ger mig ett besked.
Så jag slipper vänta.

Jag gillar inte att vänta.


Läs även andra bloggares åsikter om möten, besked, hopp

Jag hoppas, hoppas och hoppas.
Jag hoppas innerligen att det funkar.
Då skulle det bli ett litet glädjeskutt. Skutt skutt.

Nä jag säger inget så har jag ingenting sagt.
Och jag tänker inte hoppa.
Än.
Men hoppas kan man ju alltid göra.

Läs även andra bloggares åsikter om tro, hopp

Jag träffade en gammal vän igår och det var ett tag sedan vi hade setts och det kändes som om vi hade mycket att ta igen. Vi drack kaffe och pratade och pratade. Våra samtal börjar nästan alltid med att vi pratar av oss, om vad som har hänt sedan sist och sedan glider vi så småningom in på de stora samtalen. Samtalen om livet, döden och det som finns i mellan.
Jag har förstått att det har varit något som har bekymrat A under en tid men jag har av någon anledning inte vågat fråga.Vi pratade om våra bekanta och vänner som nu nästan hela bunten är antingen gifta, har barn eller väntar barn. Min vän är sedan något år tillbaka också gift och vi tillhör den lilla skaran som ännu inte har några barn.

Hon berättade att hon hade träffat K för ett tag sedan och vår gemensamma vän berättade att hon var gravid och skulle få barn i sommar. A sa att hon hade misstänkt det ett tag men sådant vill man ju inte fråga om.
A berättade också att hon kände sig väldigt svartsjuk på K.
A och hennes man har försökt att skaffa barn under en längre tid men utan att lyckats och kände hon sig oerhört provocerad av allt som har med barn att göra. Hon blir illa till mods när hon ser barnvagnar på stan eller tjejer med stora magar. Det gjorde henne nästa mest upprörd var över sina egna känslor, att hon var svartsjuk på sin vän och inte kunde visa sann glädje åt hennes besked. Hon kände sig som en mycket dålig vän. Man vill ju inte missunnna andra människor glädje och lycka.
A:s släkt och familj har kommit med kommentarer som; "borde inte ni skaffa en större lägenhet, det kommer ni ju att behöva..." eller " det blir ju annorlunda sedan när ni har barn". Kommentarerna från bekanta har varit; åhh att ni inte också skaffar en liten, det är ju sååååååååå mysigt".

A grät och sa genom tårarna att hon ville bara ställa sig upp och skrika till alla; MEN vi försöker ju men det går inte så bra!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne, det kändes svårt att trösta. För att prata om sådana privata saker krävs det mod och jag beundrar henne för att hon vågade berätta för mig.

Jag blev otroligt upprörd över kommentarerna, kan inte folk sköta sitt!??
En del tror att det är bara att beställa barn hur som helst. Tyvärr tror jag ofta att folk hasplar ur sig sådant utan att tänka sig för. Jag tror inte folk förstår att sådana kommentarer sårar.

Barn kommer till världen när det är dags. Vi kan inte styra så mycket över det och jag kan förstå att det känns orättvist,varför kan inte jag när alla andra kan?

Snälla människor, tänk er för innan ni säger något nästa gång. Ni har ingen aning om vad som pågår.

Så till min vän, jag finns här om du vill prata. Igen. När som helst.


Läs även andra bloggares åsikter om vänner, barn, tid

Däckad. Utslagen. Nere för räkning.

Fy va det är tråkigt att vara sjuk.
Å det är vääääääääldigt längesen jag var så här sjuk.
Orkar inte ens blogga.

Tack gode gud för Alvedon.


Läs även andra bloggares åsikter om influensa, feber, smärtstillande

är det lite för mycket att skriva om.
Så jag låter bli.

En annan dag.
 

Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, nedstämdhet, avundsjuka