Jazzhoppan

Helgen som gick innebar:

• trevligt sällskap
• grill
• öl
• städning
• sol
• fräknar
• rosévin
• mera trevligt sällskap
• slappat på en filt vid sjön
• öl
• fräknar

Nu väntar besök och ännu mera trevligt sällskap.

Kan man känna lycka och sorg på samma gång?

Jag känner sorg över mitt tidigare liv. Sorg över det som varit och det som har hänt.

Sorg över förlorad kärlek.

Jag känner att jag är på rätt väg även om det vissa stunder känns svårt och jag undrar när det onda ska försvinna. Stunderna är kortare och händer inte lika ofta längre och jag försöker fylla mitt liv med saker och personer som får mig att må bra.

Samtidigt så är jag väldigt lycklig och tacksam över mitt liv som det ser ut idag. Lycklig över saker som händer mig. Lycklig över all kärlek och vänskap som finns i mitt liv just nu.

Jag ser framemot den dagen då jag kan säga stryka ett streck över sorgen och se och känna lycka.

Mina vänner och min familj - Tack för att ni finns och ställer mig upp när jag ramlar!
Min lägenhet- jag älskar mitt hem. My Sanctuary...
Alla fantastiska bloggare för era tröstande och fina ord när det har varit svårt. Kärlek!

Livet är rätt bra ändå.

Långfredagen är en låååååååååååååååååång dag.
När man har tröttnat på att fika i solen, kan man roa sig med att göra roliga (eller oroliga) tester på FB.

Så Rosenblom här har du svaret;

Jazzhoppan took the Vilken astrid lindgren karaktär är du? quiz and the result is Du är Madicken!

Du är den försiktiga typen, Liten men kaxig som fan!

Efter en försening på 50 min är jag nu på väg. Inte till Blåkulla som man skulle kunna tro utan hem.

Eller hem och hem. Stockholm är mitt hem sedan 15 år tillbaka men det är alltid väldigt speciellt att komma Hem. Resan tar numera bara 5 timmar med tåg, när jag var liten så tog resan 8... Så en klar förbättring men det är fortfarande två byten, det sista till en skranglig buss som kommer att ta mig genom den mörkaste skogen till havet.

Hemma luktar det hav. Tång, båtmotorer och fisk. Ljuden är blandade, det som slår mig mest varje gång jag kommer hem är dialekten. Usch. Det låter inge bra när de pratar. Jag har lite dialekt kvar men det mesta av karaktärsdragen i är borta. Det andra ljudet som jag kommer att tänka på är måsar, högljudda och kaxiga sitter de på kyrkan på torget och mopsar upp sig. Där uppe har de en fantastisk utsikt över den lilla stan, som egentligen är en ö.

Det är skönt att komma hem. Där är allt som vanligt känns det som. Jo jo visserligen lite nya affärer, människor som jag inte känner igen längre men det är ändå ett lugn som råder över stan. Ingen stress, inga pendelavstånd att tala om, och då menar jag inga. Jag kom ihåg när jag var hemma på något lov för många år sedan och berättade då för en vän hur lång tid det tog att komma till jobbet. Då bodde jag väster om innerstan och hade en restid på nästan en timme, dörr till dörr. Hon svarade då; men det är ju som om jag skulle jobba i en annan stad...

Jag uppskattar min hemstad mer och mer för varje år som går och hade den inte legat så rysligt långt bort hade jag mer än gärna bosatt mig där. Det var en underbar liten stad att växa upp i, inte för stor och inte för liten. Vem vet, en dag kanske jag flyttar hem igen. Ett tag kände jag faktiskt att jag ville flytta tillbaka, min värld hade rasat samman och jag tyckte att det inte fanns något som höll mig kvar i storstan längre. Men just nu trivs jag väldigt bra i huvudstaden, det är  ju faktiskt där jag har mitt liv, efter femton år är det där jag har mina vänner, mina kvarter och min värld.

Snart lämnar jag i Linköping, passerar väl snart Mjölby. Doc, jag vinkar då!

Det var som jag trodde.
Inte en käft på kontoret.

Nähä om jag ska gå och ta lite mera kaffe.