Music non stop
Idag låg det ett litet paket till mig på hallgolvet när jag kom hem..
Paketet innehöll ett av mina årliga inköp av skivor från Ginza.
Ungefär två-tre gånger per år köper jag ett gäng skivor, resten av året inhandlas det väldigt sällan ny musik.
När jag väljer ny musik är jag lite piskad att köpa musik som är kommersiellt gångbar.
Mainstream. Skvalmusik. Kalla det vad man vill men ibland blir det musik som är väldigt tråkig.
Men i mitt arbete är jag väldigt ofta hänvisad till denna typ av musik. Nu skulle jag aldrig spela musik på mina klasser som jag inte gillar själv. Jag skulle inte stå ut. Det räcker med att höra samma låtar om och om och om och om igen, flera dagar i veckan.
Jag har insett att jag lyssnar på musik på ett annat sätt än vad mina vänner gör.
Mina tankar går genast igång; hur kan jag använda den här låten?
Texterna betyder väldigt mycket och om en låt inte svänger eller på annat sätt på verkar mig går de bort.
Musik har också den inverkan på mig att jag kan bli oerhört känslosam. Det kan antingen var väldigt starka minnen till en låt eller till en viss person eller tid i mitt liv. Det finns nog inget heller som kan få mig att börja böla, med omedelbar verkan, som vacker musik
På senare tid har jag också kommit fram till att om jag ska lyssna på musik som jag verkligen gillar, lyssnar jag inte alls mycket på ovanstående genre. Ett tag var det ingen skillnad, jag lyssnade på samma musik hemma som på jobbet.
Jag är allätare och musiksmaken brukar gå i hand med humöret. Det blir det en salig blandning av Stevie Wonder, Elvis Presley, Janet Jackson, Live, Aretha Franklin, Norah Jones, Pink, U2, AC/DC, Alanis Morissette, Bo Kaspers Orkester, Justin Timberlake, Shirley Bassey, Timbuktu, Madonna, Salem Al Fakir...
Eftersom musiken är humörsrelaterad blir det då ibland svårt att leverera skapelser till musik som just för dagen inte passar in bland humörsvängningarna.
Som nu.
Britney Spears, she doesn't do it for me.
Näe
Läs även andra bloggares åsikter om musik, dans, passionerad musikälskare, Justin Timberlake, Britney Spears
Paketet innehöll ett av mina årliga inköp av skivor från Ginza.
Ungefär två-tre gånger per år köper jag ett gäng skivor, resten av året inhandlas det väldigt sällan ny musik.
När jag väljer ny musik är jag lite piskad att köpa musik som är kommersiellt gångbar.
Mainstream. Skvalmusik. Kalla det vad man vill men ibland blir det musik som är väldigt tråkig.
Men i mitt arbete är jag väldigt ofta hänvisad till denna typ av musik. Nu skulle jag aldrig spela musik på mina klasser som jag inte gillar själv. Jag skulle inte stå ut. Det räcker med att höra samma låtar om och om och om och om igen, flera dagar i veckan.
Jag har insett att jag lyssnar på musik på ett annat sätt än vad mina vänner gör.
Mina tankar går genast igång; hur kan jag använda den här låten?
Texterna betyder väldigt mycket och om en låt inte svänger eller på annat sätt på verkar mig går de bort.
Musik har också den inverkan på mig att jag kan bli oerhört känslosam. Det kan antingen var väldigt starka minnen till en låt eller till en viss person eller tid i mitt liv. Det finns nog inget heller som kan få mig att börja böla, med omedelbar verkan, som vacker musik
På senare tid har jag också kommit fram till att om jag ska lyssna på musik som jag verkligen gillar, lyssnar jag inte alls mycket på ovanstående genre. Ett tag var det ingen skillnad, jag lyssnade på samma musik hemma som på jobbet.
Jag är allätare och musiksmaken brukar gå i hand med humöret. Det blir det en salig blandning av Stevie Wonder, Elvis Presley, Janet Jackson, Live, Aretha Franklin, Norah Jones, Pink, U2, AC/DC, Alanis Morissette, Bo Kaspers Orkester, Justin Timberlake, Shirley Bassey, Timbuktu, Madonna, Salem Al Fakir...
Eftersom musiken är humörsrelaterad blir det då ibland svårt att leverera skapelser till musik som just för dagen inte passar in bland humörsvängningarna.
Som nu.
Britney Spears, she doesn't do it for me.
Näe
Läs även andra bloggares åsikter om musik, dans, passionerad musikälskare, Justin Timberlake, Britney Spears
