Jazzhoppan

Livets ryggsäck fylls på med en massa erfarenheter och tillsammans med egna värderingar avgör dessa hur man hanterar olika situationer.
Antingen kan man leka struts och gömma sig så fort det blir lite jobbigt eller så kan man som det så fint heter; ta tjuren vid hornen.

Jag är konflikträdd, gillar inte att bråka och mår dåligt när folk skriker på varandra. Jag drar mig för att gå in i en konflikt och konfrontera människor. De om känner mig tänker nu; va fa-an du är ju inte konflikträdd. Du säger ju vad du tycker och är verbal.
Jo förvisso. Men det är ju inte samma sak. Om en obehaglig känsla dyker upp,  väljer nästan alltid att smita ut genom bakdörren. Nu behöver man ju inte vara någon psykolog för att fatta vad det kommer ifrån...
Jag är helt enkelt skiträdd för att säga något som gör att personen tycker illa om mig. Jag är rädd för att bli lämnad. Övergiven. Sviken.

Men om jag blir konfronterad och  om krisen redan har anlänt står jag som en fura. Är mitt innersta blottat så ger jag allt. Det du ser, är det du får.
För det finns ju vissa saker i livet som är värt att kämpa för. Allt annat är betydelselöst.
Då tar jag hand om krisen och har världens längsta tålamod. Och många gånger har det inte varit till min fördel.
Mina närmaste vänner säger att jag är alldeles för snäll. För mitt eget bästa.
Jag skulle inte vilja ha mina kriser ogjorda, de har gjort mig till den jag är idag.

Jag har många gånger faschinerats av mig själv.
Hur orkar jag? Hur har jag  tålamod?
Men på något jävla sätt orkar jag alltid. Jag är som en katt, jag landar alltid på fötterna.

Jag ska bara rulla ihop mig ett tag och slicka mina sår.

Mjau.


Läs även andra bloggares åsikter om when the shit hits the fan, konflikrädd, kriser, konfrontera, slicka mina sår