En garde!
I hela mitt liv har jag varit rädd för att bli lämnad och övergiven. Det har gjort att jag ibland har reagerat och agerat utifrån den känslan, att bli bortglömd och lämnad ensam. Och när det har inträffat har jag på något sätt alltid klarat mig. Jag har landat på fötterna även om jag har hamnat med näsan i backen. Det är jag tacksam för. Jag vet inte riktigt vad det beror på, överlevnadsinstinken kanske?
Som endabarn är man generellt sett konflikträdd, och så är det för mig. Jag har ju liksom aldrig behövt ta en konflikt med någon och fightats över något. Så jag har blivit skitbra på att undvika dem, konflikterna. Antingen att inte ens gå in i dem, genom att vara en kamelont eller undvika att vissa ämnen att prata om. Allt för att slippa att höra att jag tycker annorlunda eller tänker fel. Besvikelser från tidigare erfarenheter och konflikträddhet är ingen bra kombination.
Så när jag nu måste gå in i en situation som kommer att bli en konflikt försöker jag hitta en massa sätt att slippa. Men jag vet att jag inte kan slippa, jag måste, för att orka. Jag måste göra det bättre för mig själv. Samtidigt undrar jag om det kommer att hjälpa, är det värt det? Är det värt att riva upp en massa sår som nästan läkt? Och hur blir det sen?
Men någonstans sitter det en liten tjej och fortfarande väntar på sin pappa, att han ska komma och hämta henne. Ta med henne bort och skydda henne från allt ont. Att han ska ta henne i handen och säga att allt ordnar sig.
