Jazzhoppan

Det senaste året har varit omtumlande. Minst sagt.
Men jag står upp och är nu på väg upp. Bort och iväg.

Jag har funnit min plats och är på god väg mot acceptans. Gillar läget.

Och till alla mina vänner vill jag bara säga; Kärlek!
Fru L & M, Fröken L, Miss D och Mademoiselle C; utan er hade jag inte varit här, där jag är nu. Ni har fått mig att inse vad som är viktigt och ni finns alltid vid min sida. Ni hjälper mig att se klart när jag snöar in på konstiga spår och inte hittar ut. Ni plogar min gång när jag har irrat bort mig.

Jag har världens bästa jobb just nu, det är där jag ska vara. Det är där jag är som bäst och får utvecklas och vara kreativ. Jag är en i teamet och nu är vi på väg mot något stort, väldigt stort. Resultatet återstår och se om drygt en vecka.

Men det är något som saknas. Är det meningen att livet bara ska innehålla precis just det här? Det måste ju finnas något mer.

Missuppfatta mig inte nu, jag är inte otacksam. Jag är oerhört tacksam och är på god väg mot att känna lycka. 
Men det känns som om det finns mera bakom krönet och just nu går det långsamt fram. Men det är väl så det ska vara, antar jag.

Pusslet har börjat lägga sig och jag är nu ett steg närmare mitten. Och jag letar vidare.
Och passar på att njuta under tiden. För det är ju rätt skönt. Livet alltså.
Trots allt.


Läs även andra bloggares åsikter om meningen med livet, harmoni, lycka, vänner, pusslet